(del)Målet i sikte! Moscow2013
I dessa idrottsdagar, där Norrmännen har gång på gång varit starkare än svenskarna, så satt Olssons VM-guld som en smäck! Dock måste jag säga att Sverige har ju visat god form med att införskaffa en del silver....Även i FriidrottsEM har ju medaljerna regnat över våra unga förmågor. Har de haft något mål att se fram emot? Hm... jag antar det. Tänk om de åkte och stavade sig fram och sen fanns inget mål att göra segergesten i. Hur många skulle köra ett Vasalopp utan att det fanns ett mål? Hur många av våra friidrottare skulle köra dag efter dag om de inte hade en tävling av betydelse att vara på topp till? Antagligen ingen. Några kanske skulle träna lite för skojs skull, men de skulle aldrig någonsin hoppa över 2 meter utan att ha målet i sikte och våga gå vägen för att nå dit.
Jag har ett mål i sikte! Inte en målfålla i Mora, eller en hoppgrop på Ullevi utan en stad. En stad jag har besökt många gånger, eller iaf mer än 4 gånger. En stor, vacker och historisk stad. En stad som har en viss betydelse i världen. den staden heter Moskva. Jag är sååå glad över att få komma dit och få lov att bo där och vara där. Jag kommer att vara volontär i Livets Ord i Moskva. Det är en stor församling som har ett mycket spännande arbete i Rysslands huvudstad. Jag ser framemot att få tjäna Gud och betjäna människor.
Men när startade drömmen om Moskva? Hm... Låt mig berätta...
Det var en gång en 11-årig flicka som var på KdS:s julfest i Kungälv. Då hade de besök av et ungt par som hade varit på långresa genom det otillgängliga Sovjetunionen. De hade åkt Transibiriska järnvägen och visade diabilder. Den 11åriga lilla flickan bara visste, en gång skulle hon dit! En gång skulle hon också vara på ett sånt tåg. Flickan lärde sig allt hon kunde hitta om Sovjet, hon lärde sig de olika republikerna och deras namn, hon läste på om de kristna i detta land, hon bad för detta land. När hon så skulle välja c-språk på gymnasiet blev det såklart Ryska. (det var 1:a gången på åratal som gymnasiet gav den möjligheten) Samma dag hon började gymnasiet var det statskupp i Sovjet, Jeltsin trädde fram och bara några månader senare var Sovjetunionen ett minne blott. Och ett halvår senare var den lilla flickan, som nu inte var så liten längre, på väg till Ryssland. Med färja och tåg kom hon hela vägen till Kazan. Vilken upplevelse för en ung tjej, som inte fyllt 17 än, att se detta land, möta detta folk och bli berörd av deras stora glädje av hennes besök. Under åren på gymnasiet var den numera unga kvinnan både i Ukraina, Uzbekistan och Ryssland. Och passionen blev bara starkare och drömmen att få göra något mer för detta land blev stark. Men så gick flickan vidare, livet svängde åt olika håll, ibland blev drömmen starkare, ibland svagare. ibland mötte hon människor som gav goda ord som närde drömmen, men ibland kom de där som fick henne att se ner på den dröm hon hade. Åren gick, hon åkte iväg ett par gånger till Georgien. Drömmen började leva igen. Efter ett par år tog hon steget att läsa ryska på universitetet och drömmen blev starkare och starkare. Och i julas tog hon beslutet att gå vidare, läsa klart sin ryska och åka till Ryssland. Där är målet, eller ja, iaf ett delmål för henne. Vad som händer sen? Framtiden har inte varit än, så det kapitlet kanske skrivs i sommar, för jag har ingen aning om vad som händer i sommar!
Har du orkat läsa? Tack för att du tagit del av min berättelse!
Jag återkommer med nästa kapitel!
Herrens frid över er!
Sofia
Kommentarer
Trackback
